Siciliansk kultur och dialekt i översättning. En undersökning av kulturspecifika begrepp och dialekt i översättningarna av Andrea Camilleris 'La forma dell’acqua' till engelska och svenska

摘要

Den här uppsatsen behandlar några av de översättningsproblem som uppkommer vid överföringen av kultur och dialekt. Det material som ligger till grund för undersökningen är Andrea Camilleris "La forma dell'acqua", den svenska översättningen "Vattnets form" och den engelskspråkiga översättningen "The Shape of Water. Böckerna utgör en del i kriminalromanserien om kommissarie Montalbano och utspelar sig på Sicilien. Utgångspunkten för analysen har varit de kutlurspecifika begrepp och dialektala markörer som kan associeras till Camilleris författarskap. Camilleri är unik i sitt språkbruk då han blandar olika dialekter och varieteter med standardspråk; en språkvariation som enligt många har legat till grund för hans stora framgång framförallt i Italien. Camilleris böcker har sedermera översatts till en mängd språk världen över, vilket har ställt stora krav på översättare, samt lett till många översättningsrelaterade studier och avhandlingar om författarens språk. Genom dialektbruk och kulturella referenser målar Camilleri upp sin bild av Sicilien. Uppsatsens två inriktningar sammanlänkas således genom platsen där berättelsen utspelar sig. Analysen av de kulturspecifika begreppen bygger på en kategorisering av dessa samt en indelning efter översättningsstrategi. Min modell för analys av översättningsstrategier bygger på tidigare liknande studier men har anpassats efter mitt material. Modellen utgår från en skala som sträcker sig från den mest källspråksorienterade strategin till den mest målspråksorienterade. Resultaten efter indelning av begreppen har inte varit uppseendeväckande, men har gett en fingervisning om vilken av översättningarna som håller sig närmast källspråket respektive målspråket. Denna indikation har sedan kopplats till möjliga förklaringar. Efter en genomgång av måltexterna stod det klart att båda översättarna har använt sig av en neutraliserande strategi, där standardspråket har varit normen. De flesta översättningsstrategier som är möjliga för dialektal översättning har således varit irrelevanta för denna studie. Istället har talspråkliga element i måltexterna kunnat kopplas till särskilt dialektala stycken i källtexten. Vidare framträder källtextens dialektbruk även i måltexterna via metaspråk och direktöverföringar av sicilianska begrepp. Här sammanlänkas de båda undersökningsområdena återigen då vissa kulturspecifika begrepp utgör en del av underlaget för såväl dialektanalysen som för analysen av kulturspecifika begrepp. Även beträffande den dialektala översättningen har en slutsats om källspråks- respektive målspråksorientering varit möjlig att dra. Slutledningen bygger på vilken av översättarna som till störst del låter källtextens dialektala bruk framträda i måltexten. Sammanfattningsvis har paralleller mellan översättarnas hantering av kulturspecifika begrepp respektive dialektöverföring dragits där texternas orientering har hamnat i fokus. Resultaten i denna studie visar att den engelska måltexten håller sig närmare källtexten vad gäller såväl dialekt som kulturspecifika begrepp, medan den svenska översättaren snarare har närmat sig målspråket. Översättarna har alltså valt att hjälpa sina målspråksläsare olika mycket, med risk för att antigen läsare eller källtextkonnotationer går förlorade på vägen.