Samarbetet inom EU ställer långtgående krav på medlemsstaterna att underlätta för unionens medborgare att utnyttja de friheter EG-rätten genom EG-fördraget ställt upp. En av dessa friheter är fri rörlighet för arbetstagare och egenföretagare inom EU. Denna fria rörlighet skapar förutom möjligheter även svårigheter. Nationella regelsystem på skatte- och socialförsäkringsområdet måste anpassas till de övriga medlemsländernas system för att den enskilde inte skall hindras genom diskriminering då denne utnyttjar den fria rörligheten. För att förebygga och förhindra problem som kan uppstå angående socialförsäkringstillhörighet för den som flyttar, har EU-samfundet skapat ett regelverk för att samordna medlemsstaternas socialförsäkringssystem. Denna samordning regleras i rådets förordning 1408/71 samt dess tillämpningsförordning 574/72. Förordningens främsta syfte är att förhindra positiva och negativa effekter av att den enskilda medborgaren väljer att arbeta i en eller flera medlemsstater förutom bosättningsstaten. För att detta regelverk skall fungera i praktiken har EG:s institutioner upprättat administrativa organ, som i sin tur utformat formella handlingar för att genom likformighet och förutsebarhet söka säkerställa rättsäkerheten för den som arbetar i flera av EU:s medlemsstater samtidigt. En av dessa handlingar är blankett E 101 som används av institutioner och enskilda för att visa vilket socialt försäkringssystem den migrerande medborgaren skall tillhöra. För att blanketten skall fungera som tänkt har EG-domstolen gett den ett högt värde som bevismedel, rentav så högt att den svårligen kan ifrågasättas genom prövning. Denna uppsats tar upp tar upp hur svensk myndighet och domstol handlägger ett fall där en administrativ handling, i form av ett intyg om tillämplig lagstiftning, kan få betydelse för bedömningen i målet och vilken betydelse dessa organ tillmäter avsaknaden av ett sådant intyg.
展开▼
