Syfte: Syftet med studien är att undersöka hur läs- och skrivutredningar går till – läs- och skrivutredningar som kan utmynna i en dyslexidiagnos också benämnd specifika läs- och skrivsvårigheter. Fokus ligger på logopeders upplevelser kring läs- och skrivutredningar.Teori: Den teoretiska utgångspunkten i studien kan karaktäriseras som ett pragmatiskt kvalitativt arbete. Med ett pragmatiskt kvalitativt verk menas att strävan har varit att vara praktiskt jordnära i min teoretiska utgångspunkt, att inte bli fastlåst inom en teoribildning.Metod: Fallstudie som metod har valts för att söka svar på arbetets frågeställning, med intervju och observation som verktyg att samla in data.Resultat: Läs- och skrivutredningar, också kallade dyslexiutredningar, är komplexa verksamheter där resultaten som kommer fram inbegriper mycket mer än de resultat som är avsedda att utmynna ur utredningen. Det går inte att lyfta ut endast en läs- och skrivförmåga och endast bedöma denna utan att samtidigt få med mycket annat i bedömningen. Det är komplexa situationer och test som ger resultat med många bottnar. Bedömningen av utredningsresultatet har visat sig svår. Det finns flera skillnader mellan de läs- och skrivutredningar som observerats som kan påverka resultatet av utredningarna. Det handlar om miljöfaktorer, intervjuansatser, inomkulturella/utomkulturella skillnader och vilka roller som logopeden antog under utredningen m.m. Studien har också funnit att diskrepans mellan intelligens och läs- och skrivförmåga fortfarande är av betydelse vid flera läs- och skrivutredningar för att diagnosen dyslexi ska ställas. Studien har dessutom visat på eventuella klyftor mellan skola och logoped. Dessa klyftor kan vara mindre om logopeden är anställd inom kommunen nära skolverksamheten. Spår har också synts att skillnaden mellan hur många dyslexidiagnoser som sätts kan skilja markant mellan logopeder. En fråga som ställs är också om det inte är säkrare att ställa diagnosen R48.0 Dyslexi UNS än F81.0 Specifika läs- och skrivsvårigheter?
展开▼
