Uppsatsens syfte att få ett antal personers beskrivningar av deras upplevelse av att växa upp med ett syskon med Asperger syndrom med avseende på självständighet, delaktighet, identitet och samspel. Författarna undersöker även personernas upplevelse av stöd de fått och vad som i övrigt erbjuds av habiliteringen i Södra Bohuslän. Uppsatsen är en kvalitativ undersökning gjord på fyra intervjuer av syskon samt enkäter till två habiliteringar i Södra Bohuslän. Analysen är gjord utifrån ett barndomssociologiskt perspektiv, som innebär att man ser barnet som en egen aktör, samt ur ett kristeoretiskt perspektiv.I uppsatsen kommer det fram att informanterna upplever sin uppväxttid som positiv genom de erfarenheter de har fått. De upplever dock att de har stått i skuggan av sina syskon, vilket författarna tolkar har påverkat deras självständighet. Informanterna beskriver att de varit delaktiga och fått ta mycket ansvar under uppväxttiden. I uppsatsen framkommer det att informanterna upplever samspelet med syskonen som komplicerat och att relationen ofta blir på syskonets villkor. Författarna har kommit fram till att föräldrar har stor påverkan i information som informanterna delges, samt hur stort ansvar barnen fått. Informanterna upplever att stödet har varit bristande, eftersom det har upplevts som icke individanpassat. De flesta av informanterna beskriver att de anser att ansvaret blivit föräldrarnas. Genom svaren författarna fick från habiliteringen styrker de informanternas upplevelse av bristande stöd. En annan slutsats är att informanterna inte fått sina rättigheter tillgodosedda då de inte blivit sedda som individer eller fått göra sina röster hörda.
展开▼
