På långliggande halmomsättningsförsök i södra och mellersta Sverige med olika nedbrukningsmetoder och kvävegivor, gjordes i juni 1967 kvickrotsinventeringar och räkningar av andra förekommande ogräs. Halmnedbrukningsmetoderna var: A. Endast plöjning B. Stubbearbetning + plöjning och C. Fräsning + plöjning och hade utförts fyra år i rad då inventeringen gjordes. Det visade sig att stubbearbetning + plöjning och fräsning + plöjning hade haft mycket bättre kvickrotsbekämpande effekt än endast plöjning. I de flesta fallen hade fräsning + plöjning varit allra effektivast. Under metod A förelåg signifikanta, skillnader i kvickrots- frekvens mellan å ena sidan ej halmade, ej kvävegödslade och å andra sidan ej halmade, kvävegödslade parceller, med mindre kvickrot på de gödslade. Däremot förelåg inga sådana statistiskt säkra skillnader mellan halmade, ogödslade och halmade, kvävegödslade parceller. Vid jämförelser under metod B och under metod C analogt med vad som utfördes under metod A, fick man inte i något fall statistiskt säkra skillnader. Övriga förekommande ogräs var annueller. Dessa påverkades inte i något fall av någon av de tre nedbrukningsmetoderna så märkbart att man kan tala om klara tendenser.
展开▼
