Förundersökning rörande minskat näringsläckage från odlingar med frilandsgrönsaker i Skåne

摘要

Kväve (N) och fosfor (P) är två väsentliga faktorer bakom övergödningsproblematiken. Merparten av de svenska områdena med högt utsläpp av dessa ämnen ligger i södra Östersjön. Områdena kring den skånska kusten har klassats som särskilt känsliga områden. Samtidigt finns det mycket goda förutsättningar i Skåne för odling av kulturer med intensiva produktionsinsatser såsom frilandsgrönsaker. Odling av dessa kulturer förutsätter god tillgänglighet av näringsämnen, särskilt N, samt av vatten. Situationen i dessa kulturer är särskilt känslig i och med att många frilandsgrönsaker skördas i utvecklingsstadier med full tillväxt och då näringsupptaget är som störst. Det finns ett antal redskap för minskning av näringsläckage. Beräkning av växtnäringsbehovet och anpassning av gödslingen är två av dem. För att ytterligare komma tillrätta med problemet finns odlingsåtgärder såsom kvävemur, kalkfilter, reglerad dränering, uppsamling av vatten i dammar samt anläggning av våtmarker. Föreliggande rapport bygger på fallstudier i fem IP-odlingar i Skåne. Vi har utgått ifrån fält i fem pilotföretag med intensiva grönsaksväxtföljder i Skåne. De valda pilotföretagen ligger i vattendistrikten Södra Östersjön och Västerhavet. Pilotytorna varierade i storlek mellan 1 och 25 ha. Vi har analyserat förutsättningar för begränsning av näringsläckaget på pilotytorna ur ett biologiskt-teknologiskt och ekonomiskt perspektiv. I odlarintervjuer sållades möjliga åtgärder fram för begränsning av näringsläckaget på de givna platserna. De av odlarna prioriterade åtgärderna bedömdes sedan också ur ekonomiskt perspektiv. Åtgärder på fältnivå som befanns relevanta att utreda vidare var kalkfilter, kvävemur, våtmark, reglerad dränering, biologisk alvluckring/mullhaltsförbättring samt restaurering av vattendrag med hästskovåtmark samt dammar med fosforavskiljning, rötning av stallgödsel, full Controlled Traffic Farming (CTF) samt bygga en bevattningsdamm. Åtgärder på kulturnivå var bättre behovsanpassning av N och P dels genom förändrade proportioner i NPK-mikro-gödselmedel och dels genom en lärandeprocess med experiment och uppföljning. För de tre företag som inte redan tillämpade radmyllning vid sådd/plantering, till de kulturer där det var möjligt, var detta en relevant åtgärd. Andra åtgärder var bortförsel av skörderester för rötning och In season-CTF, djupluckring efter sättning/plantering, djupluckring vid bäddläggning samt bevattningsramp med slang. Ett försök att skatta effekten av åtgärderna samt beräkna kostnaden per sparat kg näringsämne gjordes på respektive företag. För kvävereduktion fanns viss möjlighet tack vare ungefärliga utlakningsberäkningar gjorda med STANK. Växtnäringsläckaget varierar mycket från fält till fält, från årstid till årstid och från kultur till kultur. Åtgärder i enskilda företag borde bygga på mätningar och kunskap och förutsätter en individuell prövning. De vinster man gör är dels inbesparade gödselmedel, dels miljövinster i form av minskade utsläpp. Dessa besparingar ska sättas i relation till de ökade kostnader som uppkommer