Av skolans styrdokument framgår det att tala och lyssna, läsa och skriva är centrala moment i elevernas språkutvecklande arbete. Och säkert kan både elever och lärare ge goda exempel på hur de målmedvetet använder och utvecklar förmågan att just tala, läsa och skriva. Däremot har de förmodligen svårare att förklara hur det konkreta arbetet kring aspekten Lyssna ser ut. Som stöd för dagens grundskollärare i svenska finns nämligen ingen tradition, ingen forskning, ingen litteratur, ingen begreppsapparat och inga kursplanemål eller betygskriterier för lyssundervisning och lyssutveckling. Dagens svensklärare har helt enkelt inte relevanta ämneskunskaper i hela ämnet Svenska, eftersom de saknar en adekvat utbildning för lyssaspekten. Först när vi betraktar ämnesaspekten Lyssna som en receptionsdisciplin, i likhet med aspekten Läsa, och som ett språkligt redskap, jämbördig med undervisningsaspekterna Tala–Läsa–Skriva, framträder den ur sin didaktiska icke-existens. För första gången i Skandinavien ges nu en beskrivning av ett didaktiskt lyssnande med lysshistoria, lyssteori, lyssundervisning och lyssutveckling (Adelmann 2009), med fokus på lyssnandets betydelse för muntligheten.
展开▼
